Walk of life

Jag har jobbat i Svenska Kyrkan varje kväll (samt två söndagsmorgnar) sju dagar i rad. Där har jag inte varit sedan juniorerna. Nyttigt att slå hål på en och annan fördom, kul att höra alla nya esteter och fint att lyssna till Sonja Aldén. Jag känt mig oerhört tacksam för de engegerade ungdomarna som lägger ner så mycket av sin tid i sin kyrka. 
Men jag har också blivit oerhört ledsen över de inskränkta damerna och herrarna som trångsynt krävt (ja, bokstavligen krävt) att saker och ting ska vara på deras sätt. Det finns de som rest sig upp och gått i protest när det inte passat dem, som vägrat göra plats åt andra, som högljutt talat sig igenom flera lovsånger sjungna av just ungdomar, ungdomar som kyrkan är i så stort behov av.
Jag tänker inte ens tala om hur de agerade när jag skulle fota Sonja-spelningen. Det var så respektlöst så jag finner inte ens ord för det. Jag tänker inte predika om att så beter man sig inte i en kyrka, jag tänker inte döma någon utifrån religiöst syfte. För så som de har betett sig, det där flertalet damer och herrar, så beter man sig inte någonstans. Varken i kyrka, på gatan eller hemma. Varken som kristen, troende eller ateist. Det är rent ut sagt pinsamt.
"Låt ingen se ner på dig för att du är ung", skrev Paulus och jag finner mycket tröst i det. Jag hoppas att du också gör det. Du är viktig. Du är värdefull. Du är helt sjukt himla asbra. (Och självklart har inte alla äldre varit sådär hemska. Under veckan har jag mött många goa, glada och tacksamma mystanter och fingubbar.)


Erica